Det knäpper i tältduken. Det är inte regn, det är knott. Jag halvligger i tältet och sträcker ut händerna genom en öppning i innertältet för att inte släppa in blodsugarna. Det är dags att laga mat. Jag fumlar lite och tänder köket. Kroppen är sliten efter fem dagars vandring i sol och värme. Jag har legat i tältet de senaste timmarna, knotten har tagit över fjället. Men jag mår bra, jag till och med trivs. Svenska fjällen är fantastiska även när knotten svärmar och svetten rinner i hettan.
Det är min andra ensamvandring för sommaren. Den första gick längs ofta använda leder, jag träffade andra vandrare och var social. Denna min andra vandringen har gått på högplatåer och mindre frekventerade leder. Jag har mött vandrare men för det mesta har jag hållit mig för mig själv.
Jag började i Nikkaluokta vid slutet av vägen för 5 dagar sedan. Jag gick längs leden mot Kebnekaise men vek av norrut från turiststråken efter några kilometer. I backen upp mot högplatån rann stressen av mig tillsammans med svetten. Solen strålade och det var varmt. De små jokkarna gav svalka och släckte törsten. Björkarna glesnade med höjden och uppe på fjället var utsikten fantastisk mot sjölandskapet i väster. Jag slog upp tältet i gräset och hade jag kunnat hade jag suttit ute i solnedgången, men insekterna svärmade i värmen och trots att tältet stod på kalfjället blåste det inte. En ljudbok i telefonen räddade kvällen.
Min tältplats dag 1, med utsikt över sjöarna väster om Nikkaluokta.
Jag vandrade ensam. Jag har vandrat ensam tidigare, men aldrig så långt och så länge. Hur skulle jag klara en vecka med minimal kontakt med andra människor? Ensamhet kan vara hemsk, men också fantastisk. På min förra vandring träffade jag många intressanta människor. Denna gång valde jag att hålla mig för mig själv. Jag mådde aldrig dåligt av ensamheten. Jag trivdes på fjället med min kamera på dagarna och med min ljudbok på kvällarna.
Vandringen fortsatte dag två över Darfálláhku. Som vanligt överskattade jag hur långt det är bekvämt att gå på en dag. Kartans skala är förrädisk, och hemma springer jag 10 km på en timme, då kan ju inte 20 km vara så långt. Högslätten var karg med stenfält och hed. Vackert och ödsligt.
Molnskugga på Darfálláhku.
Man hinner tänka mycket en dag på fjället. Smått och stort. Man längtar till lunch, till nästa jokk eller till barnen där hemma. Men man hinner också lära känna sig själv och grubbla över frågan om livet, universum och allting (för svaret är ju som bekant 42). En dag på fjället är också fylld av planering och problemlösning. Vilken väg är bäst ner i ravinen? Hur undviker jag blockfälten längre fram? Är det där mörkare partiet våtmark? Måste jag vada jokken om 2 km? Orkar jag en topptur i kväll? Vilken mat skall jag äta, pasta eller ris? Man lever närmare nuet och livet är enkelt.
Min andra kväll på fjället var nästan fri från insekter. Jag satte upp tältet på en plats jag besökt förr, och gjorde om en topptur som jag gjort med vänner några år tidigare. Det tar bara en halvtimme att gå upp på berget Várdu, men utsikten är bra och man ser de höga topparna runt Tarfala. Solen sjönk medan jag fotograferade från toppen. Hur skall jag bäst visa för andra hur vackert här är? Att fotografera är ett sätt att hitta samhörighet och lämna sig själv för en stund.
Utiskt över Darfálcohkka och Kaskastjåkka från Várdu
Magnus på toppen av Várdu
Den tredje dagen på fjället var den jobbigaste på hela turen. Solen sken åter från en blå himmel, och stigen gick först ner, sedan upp och ner igen. Jag gick ner till jokken i Kaskasavagge för att sedan direkt vända upp igen för att passera över den märkliga hyllan Njunni som ligger högt över Vistasadalen och är en liten värld för sig själv. Solen stekte och jag gick i en svettdrypande t-shirt. Lunchen blev lång och jag festade på varm choklad och havrekakor efter nudlarna. Det var dags att gå ner i Visttasvággi, en av de stora vilda dalarna i Kebnekaisefjällen. Det var långt och brant. Jag blötte huvudet och överkroppen när jag fick tillfälle för att få svalka. I Vistasstugan fanns kall öl att köpa. Aldrig har en öl smakat bättre!
På väg ner i Visttasvággi.
Fjällen är så överväldigande vackra. Man ser långt men har alltid något att fästa blicken på. Landskapet är storslaget i solsken och dramatiskt i dimma eller regn. Har man tur ser man större djur, nästan alltid ren men ibland älg.
Dag fyra passerade jag glaciärer och tvärdalar i Visttasvággi. Leden var vältrampad men förvånansvärt öde. Varför går ingen här? Varför samlas alla på Kungsleden och runt de stora fjällstationerna? På kvällen badade jag vedbastu i Alesjaure, men någon hade eldat på lite mycket och trots bad i den kalla älven blev besöket kort.
Visttasvággi
Visttasvággi
Natten var äventyrlig, inte på grund av de vanliga fjällstrapatserna som kyla, vind och regn, utan på grund av en liten gnagare. Jag tältade vid Alesjaure stugviste, där mycket folk passerar. De små djuren har lärt sig att det finns mat i tält och kl 23, när solen gått ner, vaknade jag av gnagljud en halvmeter från örat. Vad gör man i mörkret, sömndrucken och nedbäddad i sovsäcken? Beslutet blev att flytta tältet. Jag ville inte riskera att det lilla djuret gav sig på något väsentligt, som tält eller ryggsäck. Vid midnatt, och då var det riktigt mörkt, hade jag flyttat allting 200 meter och packat in all mat i lufttäta påsar. Djuret kom inte tillbaka.
Vid Alesjaurestogorna
Myggen surrade runt mig när jag gick längs sjön Alesjaure på Kungsleden dag fem. Det hade mulnat på men temperaturen var forfarande ganska hög. Vid lunchen tittade jag på ett par som försökte vada Alesätno, men älven var för strid och de fick ge upp.
Regn är vanligt när man vandrar i svenska fjällen. Jag har varit ute på vandringar där jag gått i regnkläder en vecka. Till sist är allt blött och man fryser hela dagarna. Denna tur kom det en skur på 10 minuter och den kom på femte dagen. Regnskydd, regnbyxor, regnjacka, allt åkte på och då slutade regnet. Till sist kom jag fram till den knottiga tältplatsen där jag började den här berättelsen. Och där ligger jag nu och har ätit min mat.
Regn över Áhpparjávri
Temperaturen har sjunkit och knäppandet i tältduken har minskat. Jag vågar mig ut på en kvällspromenad för att se var jag skall gå nästa dag. Det är vackert i solnedgången och jag önskar att knotten försvann så jag kunde sitta ute.
Sjätte dagen packar jag ihop min ryggsäck som nu väger under 20 kg och går in i Abiskoalperna. Ett otroligt vackert men sällan besökt område. Jag kommer till mitt första riktiga vad, jag filmar mig själv och korsar därför det iskalla vattnet 3 gånger.
Abiskoalperna
Jag når turistföreningens gamla tältläger på kvällen. Där har inte funnits några stationära tält på länge och kåtan som var nyrenoverad när jag var här senast är borta. Dass och flaggstång har i alla fall överlevt. Tyvärr är knottsvärmarna stora, och det mesta av kvällen ligger jag i tältet. Jag får mobiltelefonkontakt och kan lägga ut några bilder till vänner och familj.
När vi var ute och vandrade i Sarek på nittiotalet så myntade vi ordet informationsfasta. Svenska fjällen är fortfarande en plats där man kan fasta från information, man kan varken ringa eller nå internet. För mig som vandrare är det befriande. Som ensamvandrare har jag dock en nödsändare med mig, och kan skicka min position via satellit om det skulle behövas. En billig livförsäkring.
Sista dagen går jag snabbt ner till Abisko turiststation. På kvällen dricker jag god öl och äter middag i matsalen. Turiststationen är lite sliten men har mysiga sällskapsrum och trevlig personal.
Jag sitter i biblioteket på stationen tittar ut på Torne träsk och reflekterar över min vandring. Jag trivs i fjällen. Jag hämtar energi i fjällen. Jag lever i fjällen. När kan jag åka tillbaka?
Abisko och Torne träsk