Solen glittrar i det kristallklara vattnet. Bergen är mörkt gröna och de snöklädda topparna speglas i sjön. Jag står vid relingen på en stor katamaran som sakta glider in mot en liten träbrygga. Närmare land hörs fågelsång, det är oktober och vår i luften. Strax skall jag och 39 andra förväntansfulla vandrare gå av båten och börja den 54 km långa vandringen längs Milford track.
På väg mot Milford Track
Milford track, ibland omnämnd som världens bästa vandring, är en klassisk led genom Fjordlands nationalpark på den Nya Zeeländska sydön. Vandringen går genom tempererad regnskog i dalar inramade av de snöklädda sydalperna, över ett pass med milsvid utsikt och förbi oräkneliga vattenfall. Leden går genom en klimatzon där man räknar årsnederbörden i meter, vid vandringens slutpunkt faller det i genomsnitt 8 meter regn per år.
Min vandring börjar i sol. Extrakläderna, som behövdes på båtturen, åker tillbaka ner i ryggsäcken. Den vältrampade och mycket fina stigen leder snabbt in i den lummiga skogen. Ormbunksträden står tätt intill stigen. Klockfåglarna med sina karakteristiska klockspelsläten fyller skogen med exotiska ljud. Efter någon kilometer når jag fram till en öppen plats med en samling låga byggnader.
Milford track kan vandras på två sätt, enskilt eller med guide. Antalet vandrare är strikt begränsat och endast 40 enskilda och 50 guidade vandrare tillåts per dag. Alla måste boka plats och betala övernattningar i förväg. De som vandrar enskilt bor i stugor med sovsalar, ganska lika dem som finns i svenska fjällen. De som vandrar med guide bor i lodger, och åtnjuter lagad mat, bäddade sängar, elektricitet och duschar. Men de guidade turerna är också mycket dyra.
Jag vandrar enskilt och fortsätter förbi lodgen för de guidade vandrarna och passerar över Clintonfloden på en hängbro, en av många broar längs leden. Efter någon timme kommer jag till stugorna där jag och de 39 andra vandrarna skall tillbringa natten. Jag väljer en bädd i sovsalen och skriver in mig i gästboken.
Clinton Hut, den första övernattningsstugan längs Milford Track
Stugorna längs Milford track drivs av Department of Conservation, Nya Zeeländska motsvarigheten till naturvårdsverket, och är bemannade med en stugvärd. Ross, vår stugvärd är en riktig vildmarksmänniska och har jobbat längs leden i många år. Han ser efter stugorna som har toaletter med rinnande vatten och gaskök, men i övrigt är mycket spartanska. Ross tar oss med på en tur i den närbelägna skogen under eftermiddagen och vi får smaka på pepparblad och lära oss om de utrotningshotade blå ankorna.
Stugvärden Ross berättar om naturen runt Clinton Hut
Framåt kvällen, när solen gått ner, går jag en promenad i stillheten och det totala mörkret. Så här långt ifrån bebyggelse är det helt tyst och inget lyser upp himlen. Jag förundras över lysmaskarnas ljusspel och ligger länge på stugplatsens helikopterplatta och njuter av stjärnhimlen, så olik den hemma. Jag lyckas efter en stund hitta södra korset, den enda stjärnbild jag känner igen.
Vandringen dag två går genom en dal med mestadels tät skog. Jag märker inte mycket av de andra vandrarna, vi sprider ut oss längs stigen och den som vill kan vandra för sig själv i sina egna tankar. Jag ser några fiskar som leker i floden bredvid stigen. Vattnet är kristallklart med en grön nyans, och drickbart.
Clintonfloden, med grönaktigt kristallklart vatten
En röd varningsskylt står bredvid stigen. Jag har kommit till en av flera sträckor längs vandringen där det är förbjudet att stanna på grund av lavinfara. Det hade varit svårt att ta på allvar i det varma vädret och den frodiga skogen, om jag inte på bergssidorna kunnnat se spåren av laviner där växtligheten försvunnit. Det är andra dagen för säsongen som leden är öppen, och någon vecka innan jag startade min vandring skickades det ut ett mejl till alla vandrare som varnade för lavinfaran och att det kanske skulle behövas helikopterlyft under någon del av vandringen. Detta hot (eller löfte?) blev aldrig allvar.
Lavinfara
Stuga två ligger precis nedanför det 1100 meter höga McKinnonpasset. Då vädret är fint när jag kommer till stugan på eftermiddagen, lämnar jag packningen och promenerar de fyra kilometrarna och de 500 höjdmetrarna till passkrönet. Jag belönas med en fantastisk utsikt över glaciärer, vackra snöklädda berg och djupa dalar med mörkgröna skogar och vattenfall. Tillbaka i stugan märker jag hur kallt det är. En liten vedspis förmår inte värma upp sällskapsrummet, och jag går och lägger mig i min varma dunsovsäck.
Utsikt från McKinnonpasset
Nästa dag fortsätter solen att skina på oss. Jag passerar ganska många vandrare på väg upp till passet. För många är det här en strapatsrik vandring. Utsikten från passet är om möjligt ännu bättre än dagen innan. Backen på andra sidan är nästan 1000 höjdmeter och känns i knäna. Även här har man tagit hänsyn till lavinfaran och lagt om leden för att undvika ett farligt område under en glaciär. Väl nere på huvudleden blir vandringen enkel och en del av nedstigningen går på uppbyggda trappor längs ett vattenfall.
Innan jag går fram till den tredje stugan gör jag en avstickare till Sutherland falls, Nya Zeelands högsta vattenfall. Det är en mäktig syn att se vattnet kastas ner 500 meter, men eftersom det inte regnat på ett par dagar är inte vattenfallet så kraftfullt som det brukar vara.
Sutherland falls
I den sista stugan finns inte mycket att göra på kvällen, inga utflykter utanför leden är möjliga. Jag sitter i sällskapsrummet och umgås med de andra vandrarna. En mycket blandad skara. Där finns tonårsfamiljen från Minnesota, som kämpar för att ta sig fram varje dag. Ungdomarna från Australien med bag in box vin och nyinköpt ukulele (som de inte kan spela på). Där finns katalanerna, som absolut inte är spanjorer, och knappt pratar engelska. Ett tyskt ugnt läkarpar som får ta hand om en utmattad amerikan. Nya Zeeländarna, som är i minoritet, håller sig lite för sig själva men utmärker sig på klädseln - shorts och långkalsonger. De allra flesta vandrare är trevliga, ingen är störande men många snarkar. Och alldeles för många har alldeles för mycket packning.
Den sista dagen börjar de sandflugor, som området är känt för, göra sig påminda. Sandflugan är en liten insekt som biter som ett mellanting mellan mygg och knott. Så länge man håller sig i rörelse besvärar den inte alls, men så fort man stannar kommer de och biter hål och suger blod. Man skyddar sig med myggmedel och insektsnät. Jag har förhållandevis lite sandflugor under min vandring och mitt insektsmedel och mitt myggnät blir kvar i ryggsäcken.
Sista dagens vandring passerar en vacker sjö
Efter 18 km med massor av vackra vattenfall kommer jag till ledens slutpunkt, som har fått det passande namnet Sandfly point. En båt hämtar oss tidtabellsenligt och efter en vacker tur på Milford Sound, en fjord i tasmanska havet, börjar bussresan tillbaka till civilisationen
Min vandring i de Nya Zeelandska alperna är slut. Jag har haft fantastiskt väder, sett otroligt fina landskap med massor av vattenfall och träffat trevliga vandrare från hela världen. Men är Milford track världens bästa vandring? Absolut ibland de bästa vandringar jag gjort, men inte den bästa. Jag hoppas och tror dessutom att jag skall hitta fler och ännu bättre vandringar på kommande äventyr.
Vattenfall vid Milford sound
Faktaruta
Tid: 28-31/10 2015
Start: Te Anau Downs
Mål: Milford sound
Övernattningar:
Dag 1
Clinton Hut
Dag 2
Mintaro Hut
Dag 3
Dumpling Hut
Utrustning:
Ryggsäck (ca 60 l)
Sovsäck (3 säsonger)
Utrustning för matlagning (i stugorna finns spis, men ingen övrig utrustning)
Mat för 4 dagar
Regnkläder
Myggmedel
Ficklampa
Kläder och övrig personlig utrustning
Länkar:
Google Streetview av hela Milford track
Tracknet - kommunikationer till och från vandringen