I lördags åkte jag med barnen hem från Trysil i Norge till Skåne. En ganska lång resa med buss och flyg till Kastrup. Tack vare mobilt bredband blev bussresan på tre timmar ganska behaglig, busschauffören var trevlig och matsäcken god.

På Oslos moderna flygplats kunde vi tack vare mitt guldkort checka in 8 bagage, gå igenom VIP ingången till säkerhetskontrollen och sätta oss i SAS lounge. En bekvämlighet jag har med mig sedan många och långa tjänsteresor.

I den nästan tomma loungen satt en man och pratade i telefon. Han pratade intensivt och högt, det var omöjligt att inte höra vad han sade. I början passerade orden bara och jag tänkte inte så mycket på innehållet, men efter en stund började orden passa ihop som pusselbitar. Mannen var en högre chef i det flygbolag som förlorade ett fraktflyg över svenska fjällen tidigare i veckan. Det märktes på mannen hur skärrad han var, och hur tufft det var för företaget. Men trots det kändes det som jag fick veta lite för mycket. Hur flygmekanikerna i företaget slutit sig samman och inte ville ge kommentarer till ledningen om eventuella orsaker, och hur en medarbetare mådde så dåligt att han behövde eskorteras till ett plan hem. Efter ett tag och flera telefonsamtal var jag väldigt väl informerad om olyckan. Borde jag stoppat honom? Vad hade en kvällstidningsjournalist gjort med informationen? En absurd situation.

På flyget från Oslo till Köpenhamn satt en man mitt över gången och läste i en mycket tydligt illustrerad instruktionsbok. Boken täckte dock inte någon vanlig teknisk pryl, utan visade med numrerade fotografier precis hur man gör en bröstförstoring. Än en gång kändes det som jag fått lite för mycket information.

När vi kom fram till Kastrup på kvällen var där kaos. Demonstranter hade trängt igenom de nya ID-kontrollerna till tågen. Folk skanderade slagord, passagerare och vakter var mycket stressade och mitt i röran stod jag och barnen med 3 skidfodral och 5 väskor. Ännu en smått absurd situation, men denna gång kunde vi smita iväg. En taxi hela vägen hem gjorde att vi snabbt kunde lägga storpolitiken bakom oss. Så privilegierad jag kände mig med ett svenskt pass och ett fungerande kreditkort. Taxiresan blev dessutom mycket intressant.

Taxichauffören med iranskt ursprung var först fåordig, men efter ett par mil visade det sig att vi hade gemensamma bekanta. Och vid slutet av resan berättade han målande om Iran och vilket fantastiskt vackert land det är. Någon gång kanske jag kommer dit? Skidåkningen skall vara bra. Och om en resa från Norge till Sverige kan ge så många intryck, vad skall jag då inte få ut av en resan till Iran?