Att resa är en sliten, lite trött metafor för livet. Filmer som “Sliding doors” och “Sofies val”, men även den senaste Harry Potter filmen använder tåg och järnvägsstationer som symboler för vilka olika vägar livet kan ta. Men även trötta metaforer kan fungera, livet är en resa.

 

 

På denna blogg brukar jag skriva lite lättsamt om fysiska resor, men idag gör jag ett undantag och skriver om en mental resa, den resa jag varit ute på sedan jag jobbade min sista dag på det Stora Internationella Företaget sommaren 2015, då mitt jobb flyttades till Asien.

Det kändes lite tomt den där dagen i slutet av juli, när passerkortet lämnades in och det var dags att ta farväl av kollegorna. Men jag kände också en stor förväntan. Jag gick ut i fem månaders ledighet med arbetsbefrielse och full lön. Vilken möjlighet!

Jag försvann snabbt iväg på min första resa norrut till den svenska fjällvärlden och en  ensamvandring. Jag vandrade med mina egna tankar i en vecka. Kom till ro med mig själv, stressade ner och trivdes i solen (om ni läser min reseberättelse ser ni också att det var lite för varmt och mycket knott).

Jag hade en stor resa inplanerad på hösten, jobbsökandet fick stå tillbaka till senare. Min coach på Trygghetsrådet uppmanade mig att i alla fall sätta ihop ett CV. OK tänkte jag, hur svårt kan det vara? Jobb finns det ju gott om och jag har massor av erfarenhet. Jag tog jobbsökandet med en klackspark och sköt upp det till senare, jag visste dessutom inte vilken typ av jobb jag ville ha. Det skulle jag välja sen.

Hösten gick. Jag var på världsutställningen i Milano och i oktober var det dags för den stora resan till Nya Zeeland. Jag provade på en av mina drömmar under resan, och deltog i en konferens för lantbruksjournalister (detta reportage som jag fick publicerat under hösten gav mersmak).

Efter en intensiv och fullspäckad resa kom jag hem till vardagen i ett mörkt november. Jag visste redan innan jag åkte att mitt humör skulle gå ner när jag kom hem – jag känner mina humörsvägningar ganska väl. Att söka jobb var inte roligt alls. Jag sökte lite pliktskyldigt en del arbeten, var på en intervju, men entusiasmen saknades. Min coach på Trygghetsrådet anmälde mig till kurser för att inventera mina meriter, men kursen gjorde mig mest arg. Hur skulle jag kunna skriva ner allt jag kan på 20 minuter? Jag som aktivt samlat erfarenheter under 30 år och som har fler högskolepoäng än de flesta? Kursen kändes som bortkastad tid. Men gav samtidigt insikten att tid är det jag har nu. Kan man kasta bort tid som annars skulle gått till att stirra in i datorn?

Jag tog ledigt över jul och nyår, även arbetslösa behöver vara lediga. Jag trängde undan det dåliga samvetet och hittade tillbaka till en mer avslappnad attityd. Långa sköna löppass hjälpte till i återhämtningen. Det finns inget bättre än fysisk trötthet för den mentala hälsan. En skidresa med barnen till Trysil hjälpte också till för att höja humöret.

I januari behövde jag klättra över ett mentalt berg, det var dags att anmäla sig på Arbetsförmedlingen som arbetslös. Jag behövde rota fram mitt gymnasiebetyg som tillsammans med alla andra meriter skulle skärskådas. Jag bokades in på ett obligatoriskt informationsmöte, där alla deltagares ID-kort kontrollerades En trött arbetsförmedlare stod och pratade monotont om Arbetförmedlingens hemsida, jag surfade demonstrativt på min telefon. Helgen efter tröstade jag mig med en weekendresa till Åre.

Nu började det bli allvar. Visserligen levde jag fortfarande på avgångsvederlag och inte A-kassa, men från och med januari var jag arbetslös på riktigt och måste rapportera all aktivitet till Arbetsförmdelingen. Och jag hade fortfarande inte något jobb! Det började kännas tufft, speciellt när personer i omgivningen tittade bekymrat på mig och undrade hur det går med jobbsökandet. Jag hade inte förtsått hur mycket man definieras av sitt jobb.

Under senvintern och våren händer flera saker som gör att jag börjar hitta en struktur och tillförsikt i tillvaron. Vi är några arbetslösa som börjar träffas regelbundet för erfarenhetsutbyte. Det är otroligt bra att känna att man kan dela sina erfarenheter. Ungefär samtidigt hittar jag en coach under utbildning som erbjuder sig att coacha mig under 6 tillfällen Hon utmanar mig och hjälper mig med mina vägval. En mycket positiv upplevelse. Jag blir dessutom tillfrågad om jag vill vara med och arbeta på en företagsidé av en gammal kollega. En fantastiskt lärorik resa under ett par månader, även om det i slutändan, för mig, inte blev något av idén. I april skriver jag också högskoleprovet, och kan stolt säga att jag är en av de 62 (av 75 000) i denna omgång som fick den högsta poängen (2.0). Mycket bra för min självkänsla.

Jag har stått på många mentala järnvägsstation de senaste månaderna. Ibland har jag hoppat på ett tåg, åkt några stationer och hittat ett nytt spännande område, ibland har jag tagit samma tåg tillbaka igen och kommit tillbaka där jag startade. Ibland har det varit sunkigt och trist, ibland ljust och fint.

Jag har sett andra, som fick sluta sitt arbete samtidigt som mig, göra liknande resor. Ibland har de bara stått som kortast på en perrong innan nästa tåg kommit förbi, en del har till och med bytt tåg i farten, men många har som jag, lite vilset, utan karta eller tidtabell, stannat upp och börjat se sig omkring.

Det är först nu i soliga maj, flera månader efter att jag jobbade min sista dag på det Stora Internationella Företaget, som min karta börjar ta form och tidtabellen komma iordning. Jag ser fram emot framtiden, även om den till stor del fortfarande är höljd i dimma. Livet har mer att ge, det finns mer att upptäcka och mer att lära. Jag lägger ännu en erfarenhet till samlingen.

Och det kommer att bli fler resor, både fysiska och mentala.