Jag har nu kommit ner Till Nelson på sydön. Nelson ligger fint vid havet med berg bakom. Jag tittade på staden under en löprunda på söndagskvällen. Solen strålade, vårblommorna doftade och vattnet i stadens bäck porlade. Det blev en lång runda.

Jag reser några dagar med 15 internationella lantbruksjournalister från USA, Kanada, Schweiz, Tyskland och Sverige.

Måndag morgon besökte vi en mjölkbonde som specialiserat sig på att sälja mjölk direkt till konsumenter. Han hade satt ut flera maskiner i staden där man betalar 2.50 NZD (ca 14 kr) och fyller sin medhavda flaska med 1 liter mjölk. Mjölken är pastöriserad men inte homogeniserad, det vill säga man kan skumma av grädden om man vill. Mjölkene har allt fett kvar och smakade väldigt bra.

Vi fortsatte sedan till ett Maoriägt företag. För att få gå på deras mark behövde vi först bli välkomnade i en ceremoni, med sång och avslutande näsgnuggning. Vi är nu en del av stammen. Företaget drivs som ett aktiebolag med 4000 aktieägare. Aktieägarna är alla släktingar till de Maorier som sålde land runt Nelson till Engelsmännen när landet koloniserades. Företaget drivs kommersiellt, men har också i uppdrag att förvalta jorden för kommande generationer. Vi bjöds på lunch, och fick prova deras odlade ostron och mycket goda Sauvignon Blanc.

Resan gick vidare till Marlborough, som är Nya Zeelands största vindistrikt. Vi bjöds på utsökt grillat lamm och vin från regionen av de 150 vinproducenternas intresseförening.

Det tar på krafterna att resa, ibland staplas intrycken lite för tätt inpå varandra. Landskapets skönhet, goda viner, entusiastiska bönder, massor av mat och nya människor att prata med varje dag. Men efter en tidig kväll idag, så kommer jag att vara redo imorgon. Intrycken är ändå det som gör att jag älskar att resa!