Vandring och resor är två av mina passioner. Det var därför naturligt att jag var ute på en vandring när var några dagar på Svalbard i november. Det blev en mycket speciell vandring.

 

Jag har aldrig varit längre norrut än Kiruna vilket gjorde det exotiskt att resa till Longyearbyen på Svalbard. Efter byte av flyg i Oslo och mellanlandning med passkontroll i Tromsö gick resan rakt norrut i nästan två timmar. Det var mörkt när vi landade klockan 2 på natten. Men det visade sig snart att mörkret kommit redan för någon vecka sedan när solen gick ner för ett par månaders polarnatt.

Jag brukar fascineras över att att man pratar så mycket om midnattssol, och att den “måste ses”. Jag lovar att solen är densamma mitt i natten som på dagen. På natten brukar man dessutom sova och att det är ljust går de flesta förbi. På vintern inträffar dock ett mycket häftigare fenomen norr om polcirkeln, som inte har något bra namn – mittpådagenmörker.

 

Att äta frukost, lunch och middag i mörker. Att gå i skolan i mörker. Att arbeta i mörker. Det tycker jag är mycket mer speciellt än att sova i solsken.

 

Den vandring jag gjorde på Svalbard var i mörker. Vi startade efter lunch då det fortfarande var en gnutta skymning/gryning, men fick väldigt snart tända pannlamporna. Vi gick längs en bäckravin i totalt mörker, vidare över en glaciär och upp längs en fjällsida i totalt mörker. Guiden bar på ett gevär och höll utkik efter isbjörnar – i totalt mörker. Vi åt lunch i en isgrotta i glaciären i totalt mörker.

En otroligt häftig vandring. Man är liten i den kalla polarnatten i det öde bergslandskapet. På vilket annat ställe på jorden skulle man ens tänka tanken att ta en grupp turister upp på en bergstopp i totalt mörker utan chans till gryning?

 

Vandringen kryddades av guidens (sanna) isbjörnshistorier. Alla på Svalbard har en isbjörnshisotria. De är glada som kommit undan en hungrig isbjörn.

 

Någon gång skall jag återvända på våren eller sommaren och se utsikten från toppen, den skall vara bra. Men troligen är det mörkervandringen jag kommer att minnas.

Jag gillar Svalbard. Det är exotiskt, norskt, turistigt, genuint och fullt av bilar och snöskotrar. Allt är “världens nordligaste”, inklusive det lokala ölet som är mycket bra. Och i november är det kallt och mörkt.

 

Ta chansen, gör något annorlunda. Åk till Longyearbyen i polarnatten. Men skynda, snart kommer ljuset igen!