Jag gillar vildmark. Även om jag inser att inte ens Sveriges mest otillgängliga platser, som Sarek och Padjelanta, är vildmark i egentlig mening. Utan renskötsel, fiske och jakt hade dessa marker sett annorlunda ut än de gör idag. Men finns det några vilda områden i Skåne? Marker som inte odlats på länge, och där det är långt till närmsta hus?

Jag gav mig ut på skåneleden en långhelg i maj för att försöka hitta ett sådant område. I ryggsäcken fanns tält, sovsäck, kök, vattenrenare och mat för några dagar. Jag räknade inte med att kunna köpa något på vägen, och tyvärr kan man inte dricka vattnet orenat i skånska vattendrag.

Jag hade fått tips på Skåneledens fantastiksa web-sida om ett område i nordöstra Skåne på den så kallade kust till kust leden. Mer specifikt etapperna från Östafors till Glimåkra (SL1:3-6). Båda Östafors och Glimåkra har regelbunden busstrafik vilket gör det lätt att ta sig dit och hem.

Jag steg av bussen vid vägen i Östafors i strålande vårsol. Björkarna hade musöron och grönskan var så där vårligt skir. Jag hittade ganska snart ned till Skåneleden i dalen och började gå en ganska jobbig sträcka uppför. Jag passerade många små torp och en och annan hästgård.

Den helg jag hade valt för min vandring visade sig bli rejält varm. Svetten rann nerför ryggen och vattenrenaren användes flitigt i de små bäckar jag passerade. Vattenrenaren består av en pump som pressar vatten genom ett mekaniskt keramikfilter. Enligt specifikation skall alla bakterier och större organismer filtreras bort. Däremot försvinner inte virus eller kemiska föroreningar, en reningsgrad som dock är fullt tillräcklig för rinnande vatten i Sveriges natur.

Jag träffade inte på många andra vandrare, men däremot en hel del kanotister när jag närmade mig Immelns sjösystem. Vandringen gick på små skogsvägar men också på stigar i skogen. Det är alltid spännande att gå in på en liten stig i en stor skog. Hur ser där ut? Vart kommer jag? Många av de stigar som skåneleden följer går längs vägar och stråk som för länge sedan slutat användas för annat än vandring och skogspromenader. De har ofta imponerande stenmurar längs sidorna, och man kan med lite fantasi se ett annat landskap än den skog som idag står där. Ett landskap med hagmarker, djur och torp. Troligen med stor fattigdom och många barn. Nordvästra Skåne, precis som norra Blekinge och Småland, är utvandrarmarker, och marker som beskogats under de senaste 100 åren.

Att tälta på leder i Skåne (och egentligen i alla natur söder om fjällen) är inte så lätt. Visst kan jag sätta upp mitt tält enligt allemansrättens principer (ett tält – en natt), men platserna där ett tält passar är inte så många. Marken är ojämn och det är ofta långt till vatten. Min första natt tältade jag i en tom hage, men egentligen lite för nära bebyggelse för min smak. Jag vet att man från Skåneleden uppmuntrar vandrare att övernatta på de iordningställda platser som finns längs leden. Platser med vindskydd, dass, eldstäder och till och med ved. Men jag söker ensamhet, och det brukar jag inte få på dessa platser. Natten i tältet blev förvånansvärt kall, det var någon grad under noll tidigt på morgonen.

Värmen fortsatte även nästa dag. Och det gjorde även landskapet. Ingen riktig vildmarkskänsla infann sig. Det är för mycket hus, hundar som skäller, virkesupplag och kalhyggen. Men det är trots det väldigt fin vandring och mycket vackert, speciellt längs de sträckor som går längs fina små skogssjöar.

Andra dagen gick jag för långt. Vilket helt berodde på svårigheten att hitta tältplats. Till slut satte jag upp tältet i skymningen vid en vändplan på en enslig skogsväg. Ingen riktig naturkänsla, men plant underlag och nära till vatten.

Dag tre var lite seg, det kändes att jag burit 20 kg ett par dagar. Jag hade troligen även druckit för lite, trots att jag kämpade på med vattenrenaren och bar vatten med mig. Glimåkra och ICA-butkien hägrade och jag kom fram vid lunchtid. En baguette och en coca-cola senare var jag redo att ta bussen tillbaka hem igen.

Hittade jag någon vildmark? Nej, egentligen inte. Det är fin natur längs leden, men den riktiga vildmarkskänslan infann sig aldrig. Inte som den gör i svenska fjällen eller längs delar av sörmlandsleden. Trots det rekommenderar jag varmt en tur längs skåneleden. Ta en dagstur eller gör en helgvandring längs en eller flera sträckor. Den bästa vandringen är den som blir av. I Skåne är det lätt att ta sig till vandringen, Skåneleden finns nästan överallt i Skåne och är mycket väl skyltad och lättvandrad.

Att resa är en sliten, lite trött metafor för livet. Filmer som “Sliding doors” och “Sofies val”, men även den senaste Harry Potter filmen använder tåg och järnvägsstationer som symboler för vilka olika vägar livet kan ta. Men även trötta metaforer kan fungera, livet är en resa.

 

 

På denna blogg brukar jag skriva lite lättsamt om fysiska resor, men idag gör jag ett undantag och skriver om en mental resa, den resa jag varit ute på sedan jag jobbade min sista dag på det Stora Internationella Företaget sommaren 2015, då mitt jobb flyttades till Asien.

Det kändes lite tomt den där dagen i slutet av juli, när passerkortet lämnades in och det var dags att ta farväl av kollegorna. Men jag kände också en stor förväntan. Jag gick ut i fem månaders ledighet med arbetsbefrielse och full lön. Vilken möjlighet!

Jag försvann snabbt iväg på min första resa norrut till den svenska fjällvärlden och en  ensamvandring. Jag vandrade med mina egna tankar i en vecka. Kom till ro med mig själv, stressade ner och trivdes i solen (om ni läser min reseberättelse ser ni också att det var lite för varmt och mycket knott).

Jag hade en stor resa inplanerad på hösten, jobbsökandet fick stå tillbaka till senare. Min coach på Trygghetsrådet uppmanade mig att i alla fall sätta ihop ett CV. OK tänkte jag, hur svårt kan det vara? Jobb finns det ju gott om och jag har massor av erfarenhet. Jag tog jobbsökandet med en klackspark och sköt upp det till senare, jag visste dessutom inte vilken typ av jobb jag ville ha. Det skulle jag välja sen.

Hösten gick. Jag var på världsutställningen i Milano och i oktober var det dags för den stora resan till Nya Zeeland. Jag provade på en av mina drömmar under resan, och deltog i en konferens för lantbruksjournalister (detta reportage som jag fick publicerat under hösten gav mersmak).

Efter en intensiv och fullspäckad resa kom jag hem till vardagen i ett mörkt november. Jag visste redan innan jag åkte att mitt humör skulle gå ner när jag kom hem – jag känner mina humörsvägningar ganska väl. Att söka jobb var inte roligt alls. Jag sökte lite pliktskyldigt en del arbeten, var på en intervju, men entusiasmen saknades. Min coach på Trygghetsrådet anmälde mig till kurser för att inventera mina meriter, men kursen gjorde mig mest arg. Hur skulle jag kunna skriva ner allt jag kan på 20 minuter? Jag som aktivt samlat erfarenheter under 30 år och som har fler högskolepoäng än de flesta? Kursen kändes som bortkastad tid. Men gav samtidigt insikten att tid är det jag har nu. Kan man kasta bort tid som annars skulle gått till att stirra in i datorn?

Jag tog ledigt över jul och nyår, även arbetslösa behöver vara lediga. Jag trängde undan det dåliga samvetet och hittade tillbaka till en mer avslappnad attityd. Långa sköna löppass hjälpte till i återhämtningen. Det finns inget bättre än fysisk trötthet för den mentala hälsan. En skidresa med barnen till Trysil hjälpte också till för att höja humöret.

I januari behövde jag klättra över ett mentalt berg, det var dags att anmäla sig på Arbetsförmedlingen som arbetslös. Jag behövde rota fram mitt gymnasiebetyg som tillsammans med alla andra meriter skulle skärskådas. Jag bokades in på ett obligatoriskt informationsmöte, där alla deltagares ID-kort kontrollerades En trött arbetsförmedlare stod och pratade monotont om Arbetförmedlingens hemsida, jag surfade demonstrativt på min telefon. Helgen efter tröstade jag mig med en weekendresa till Åre.

Nu började det bli allvar. Visserligen levde jag fortfarande på avgångsvederlag och inte A-kassa, men från och med januari var jag arbetslös på riktigt och måste rapportera all aktivitet till Arbetsförmdelingen. Och jag hade fortfarande inte något jobb! Det började kännas tufft, speciellt när personer i omgivningen tittade bekymrat på mig och undrade hur det går med jobbsökandet. Jag hade inte förtsått hur mycket man definieras av sitt jobb.

Under senvintern och våren händer flera saker som gör att jag börjar hitta en struktur och tillförsikt i tillvaron. Vi är några arbetslösa som börjar träffas regelbundet för erfarenhetsutbyte. Det är otroligt bra att känna att man kan dela sina erfarenheter. Ungefär samtidigt hittar jag en coach under utbildning som erbjuder sig att coacha mig under 6 tillfällen Hon utmanar mig och hjälper mig med mina vägval. En mycket positiv upplevelse. Jag blir dessutom tillfrågad om jag vill vara med och arbeta på en företagsidé av en gammal kollega. En fantastiskt lärorik resa under ett par månader, även om det i slutändan, för mig, inte blev något av idén. I april skriver jag också högskoleprovet, och kan stolt säga att jag är en av de 62 (av 75 000) i denna omgång som fick den högsta poängen (2.0). Mycket bra för min självkänsla.

Jag har stått på många mentala järnvägsstation de senaste månaderna. Ibland har jag hoppat på ett tåg, åkt några stationer och hittat ett nytt spännande område, ibland har jag tagit samma tåg tillbaka igen och kommit tillbaka där jag startade. Ibland har det varit sunkigt och trist, ibland ljust och fint.

Jag har sett andra, som fick sluta sitt arbete samtidigt som mig, göra liknande resor. Ibland har de bara stått som kortast på en perrong innan nästa tåg kommit förbi, en del har till och med bytt tåg i farten, men många har som jag, lite vilset, utan karta eller tidtabell, stannat upp och börjat se sig omkring.

Det är först nu i soliga maj, flera månader efter att jag jobbade min sista dag på det Stora Internationella Företaget, som min karta börjar ta form och tidtabellen komma iordning. Jag ser fram emot framtiden, även om den till stor del fortfarande är höljd i dimma. Livet har mer att ge, det finns mer att upptäcka och mer att lära. Jag lägger ännu en erfarenhet till samlingen.

Och det kommer att bli fler resor, både fysiska och mentala.

I veckan som gick så var jag på ett kort besök i storstaden, inte Köpenhamn denna gång men väl Stockholm. Stockholm visade sig från sin allra bästa sida med strålande sol, glittrande vatten och massor av båtar vid kajerna. Kanske lite fler båtar än vanligt, det var strejk i skärgårdstrafiken, men det gjorde utsikten längs kajerna ännu finare.

Jag och mitt ressällskap gick längs mina gamla promenadstråk från trakterna av KTH, där jag har jobbat, genom Humlegården, förbi Stureplan och ner mot Dramaten. Vi passerade slottet, och tog del av den nya “gratis inträde på museer” reformen och såg dammiga rustningar och vagnar på livrustkammaren.

Mitt resessällskap, en inbiten skåning, ville absolut se en kändis när vi nu var i huvudstaden. Vi gick till riksdagshuset, men där såg vi tyvärr bara turister och säkerhetsvakter. Vi går vidare till besöksentrén till riksdagshuset där det står en vakt och ser lite bister ut. Vi frågar om man får komma in, vilket visar sig gå alldeles utmärkt. En liten klisterlapp i glad färg på tröjan, en röntgenapparat och säkert 10 vakter senare sitter vi i plenisalen och tittar ner på en interpellationsdebatt. Och där var kändisarna, först energiminister Ibrahim Baylan och sedan finansminister Magdalena Andersson. Debatten handlade om energipolitik och kemikalieskatter och gav en liten, intressant inblick i vår demokrati.

Vi konstaterar båda, efter att ha sett otaliga gymnasieklasser passera revy på läktaren, att denna öppenhet och tillgänglighet till maktens kärna är livsviktig för demokratin. Så nästa gång du går förbi besöksentrén till riksdagen, ta mod till dig och gå in! Alltid lär man sig något, och om inte annat får man en kort inblick i hur Sverige styrs.

PS Har man inte möjlighet att vara på plats i riksdagen sänds det mesta på webben: http://www.riksdagen.se/sv/webb-tv/ DS