Inte Hemma

Idag har jag sett ett familjejordbruk med kalvuppfödning. De får in kalvarna från 4 dagars ålder och föder sedan upp dem på kontrakt till ca 100 kg. Många söta kalvar, både under tak och ute i gröna hagar. Familjen hade klätt upp sig i tröjor med gårdens namn (även deras dotter, 1 år gammal) och berättade entusiastiskt om hur de tar hand om kalvarna. De hade köpt gården på ca 25 ha för bara några år sedan och levde nu av den.

Men dagens höjdpunkt var ett besök på gården där man spelade in scenerna från Hobbiton i Sagan om ringen trilogin samt de tre filmerna om Bilbo. En av gårdens ägare, Craig Alexander en man i femtioårsåldern, visade oss runt på gården. Det var ganska snart uppenbart att han var en genuin lantbrukare. Han älskade att prata om sina får, hur han avlade fram tackor som får två lamm (ett är för lite och tre kan de oftast inte ta hand om). Men han berättade också historen om hur “Hobbiton” kom till och blev en turistattraktion.

Efter filminspelningen av sagan om ringen trilogin, skulle området återställast. Men det kom ett skyfall emellan och entreprenörerna som skulle riva behövdes bättre på annat håll. Under tiden föddes iden bland de tre bröderna Alexander, som äger gården, att försöka få behålla området där filmerna spelades in. “Vi förhandlade 2 år med advokater i USA” berättar Craig Alexander. Bara de mest entusiastiska turisterna hittade dit, och det var inte mycket att se, eftersom det mesta i filmen var datorgenererat.

När “The Hobbit” spelades in flera år senare, byggdes det upp en permanent Hobbit by för inspelningen, och Peter Jackson och bröderna Alexander äger nu företaget som driver turistverksamheten gemensamt. De har 70 helårsanställda och tar emot 400 000 turister varje år.

Och en fin turistattraktion är det! Mycket vackert belägna hobbithus med fin grönska. Man odlar riktiga blommor och grönsaker som sköts av flera trädgårdsmästare. Turister följer en guidade tur med ungdomar klädda som hobbitar (en del till och med barfota). Guidningen sker med glimten i ögat, det är absolut inte tal om att “gå i roll” för någon längre stund. Vi hade också förmånen att ha Craig Alexander med på turen, och vi fick lite glimtar av hur själva inspelningen hade gått till.

Dagen avslutades i “The Green Dragon” där vi drack ale och vin från “Middle Earth” och åt en god buffet.

Konferensen för lantbruksjournalister fortsätter. Idag, torsdag, har vi besökt två olika mjölkgårdar. Förutsättningarna för mjölkproduktion här på Nya Zeeland är ordentligt annorlunda jämfört med Sverige. Den ena gården hade 700 mjölkkor, och den enda infrastruktur de hade var ett skjul med en mjölkningskarusell. En mjölkningskarusell är precis vad det låter som, en karusell för kor. Korna går in, blir rengjrorda och spenkopparna sätts på och korna mjölkas sedan medan de sakta åker runt ett varv. Det gör det enkelt att hantera för dem som mjölkar. Det finns ingen anledning att ha korna inne här i landet, de betar gräs hela året om. När det är dags för mjölkning promenerar korna självmant upp till skjulet där de mjölkas, det ser ganska roligt ut när de sakta går fram och tillbaka längs den kilometerlånga stigen till mjölkningen. De som sett reklamen ”skiftbyte i bregottfabriken” förstår vad jag menar.

Den andra gården hade fyra svenskutvecklade mjölkningsrobotar från DeLaval. Men eftersom korna även här gick ute och betade så behövde man locka in dem till mjölkningen genom att ge dem möjlighet till nytt bete. Man hade ett ganska avancerat system med automatiskt kontrollerade grindar som ledde korna ut i olika hagar.

DeLaval är inte ensamma, svenska varumärken är ganska vanliga här i Nya Zeeland. Jag sitter just nu och skriver i en Scania buss. Spotify är stort och på toaletterna finns det Tork handuksautomater från SCA. Mjölkbilarna är Volvolastbilar. Annars är förstås Japanska bilar stort, och vad gäller mat så finns alla kända amerikanska kedjor här, Starbucks, Dunkin Donuts, Mc Donalds, Burger King, Subway, KFC, Dominos, Pizza Hut, …

På torsdagskvällen besökt vi ett slakteri, som tyvärr inte var igång vid tillfället. Bara blodet på golvet låg kvar, efter dagens verksamhet. Slakteriet bjöd i alla fall på BBQ en bit bort, massor av gott nöt- och lammkött.

Gröna kullar med kor och får, ett idylliskt landskap. Men landskapet är inte bara idylliskt, det är väldigt produktivt. Nya Zeelands största exportvaror är jordbruksprodukter. På ön finns mellan 20 och 40 miljoner får, beroende av säsong. Kiwifrukt vet alla att den kommer från Nya Zeeland, men det är nog mindre känt att den största exportprodukten är mjölk och mjölkprodukter. Ett av världens största mejerikooperativ, Fonterra, finns i Nya Zeeland

På onsdagen var jag på utflykt med en busslast lantbruksjournalister från hela världen. Vi besökte en gård med köttdjur och får, där man visade hur man planterat träd runt bäckar för att minska utlakningen av kväve och fosfor. Vidare till ett företag som tillverkade veterinärmedicinsk utrustning, bland annat sprutor med säkerhetsfunktioner så att man inte råkar kastrera sig själv istället för djuret. Mest imponerande var kanske att plastprodukterna tillverkades lokalt och inte i Kina. Företaget hade ställt upp sina bästa säljare och tekniker framför ett bord med olikfärgade plastprylar. Lite komiskt, då de flesta som var där egentligen inte är så intresserade av denna lite exotiska produkt.

Onsdag kväll var det välkomstmiddag för alla på konferensen. Kvällen började med uppträdande av de lokala gymnasieskolornas Haka grupp. Ett trettiotal tonåringar i traditionella Maori kläder som framförde olika traditionella danser. Fantastiskt! Kändes inte påklistrat som det ibland göra när man som svensk tittar på exotiska kulturer. Det här gänget var en del av det lokala samhället, gillade vad de gjorde och var stolta över sin kultur. Kanske lite som ett svenskt luciatåg? Kvällen fortsatte med mat, sponsrat vin och tal av den Nya Zeeländska jordbruksministern. En politiker som avspänt och med glimten i ögat talade inför 150 journalister om Nya Zeelands utmaningar och väg framåt. Imponerade!

Dags att lämna Auckland och se lite av resten av Nya Zeeland. På tisdagen tog jag bussen till Hamilton, 2 timmars resa söder om Auckland. Första intrycket av det Nya Zeeländska landskapet är att det är grönt och att det finns många kor. Så är också Nya Zeeland en stor exportör av mjölkrodukter.

När jag kom fram till Hamilton checkade jag in på hotellet och gav mig sedan ut på en löprunda längs floden mitt i staden. En av de vackraste löprundor jag gjort! Vårgrön växtlighet, blommor och en sakta flytande flod, lockade till en lång tur på nästan 7 km. Jag passerade massor av spännande växter som jag aldrig sett förut, bland annat stora ormbunksliknande träd, enligt wikipedia heter de trädormbunkar, eller Cyatheales på latin.

I Hamilton kommer jag att vara med på en konferens för lantbruksjournalister (IFAJ 2015). Det skall bli mycket spännande att höra mer om odling och djuruppfödning här i landet. Man har fantastiska förutsättningar för båda. Jag kommer att vara med på utflykter till bönder och industrier för livsmedelsförädling. Även om jag inte än är en fullfjädrad journalist är jag intresserad av lantbruk, skrivande och foto. Jag ser det lite som en testballong för framtiden att delta i konferensen.

Det är lite speciellt att komma till ett land och en stad man aldrig varit i förut. Ofta känner man igen sig, Mc Donalds, Starbucks, Subway och andra kända varumärken syns längs gatorna. Men på samma gång är allt främmande. Här i Auckland är det främmande på ett trevligt sätt. Redan på bussen från flygplatsen in till stan, märktes den Nya Zeeländska trevligheten. Passagerarna som gick av bussen sade ”Thank’s driver!” på vägen ut.

Jag anlände till Auckland sent söndag kväll. Jag checkade direkt in på hotellet, tog en melatonintablett (mot jetlag) och lade mig att sova. Jag sov förhållandevis gott, trots 11 timmars tidsskillnad mot Sverige.

Under måndagen har jag sett mig omkring i Auckland. Jag började med en promenad i centrum, och förvånades över hur varmt här är. På dagen gick jag i t-shirt. Gjorde turistiga saker, som att åka upp i ”Sky Tower” och titta på utsikten över staden och havet. Där möttes jag återigen av den genuina trevligheten, personalen gör det där lilla extra, med en glad min. Inte för att de måste (eller förväntar sig dricks, som i somliga länder) utan för att det är naturligt för dem.

Min nästa upptäckt var hur mycket man spelar på sitt namn som äventyrsland. Till och med här, mitt i Nya Zeelands största stad, finns äventyret runt knuten, eller som i detta fall från toppen av Sky Tower. Vill man kan man hoppa ner från tornet, i ett bromsat fall och landa på marken nedanför. Och jag såg flera hoppare under den timme jag var där! Vill man inte hoppa kan man knyta in sig i ett rep och gå runt tornet på utsidan. Jag provade inte, jag sparar mina äventyr till senare under resan.

På eftermiddagen åkte jag på en guidad tur runt Auckland. Turistinformationen rekommenderade ”Mike”, som kör mindre grupper. Så kl 14:30 åkte jag, ett par från England, en tjej från Holland och en kille från Australien runt med Mike i hans minibuss och tittade på staden. En fantastisk tur! Vi såg en massa häftiga vyer, bland annat några av de 53 vulkaner som staden är byggd på. Eftersom gruppen var så liten blev guidningen personlig och interaktiv. Jag lärde mig massor om livet i Auckland (bl a om höga huspriser och att det finns en båt per tre invånare). Mike är en mycket trevlig ”Kiwi”, som gillade sitt jobb.

På kvällen hittade jag en pub som serverade olika Nya Zeeländsk öl. Bland annat en mycket god APA, Sutton Hoo från Townshend Brewing Co. Pubens Fish and Chips var också god.