Nu är jag tillbaka i civilisationen igen efter en fantastisk vandring på Milford track i “Fjordland national park”. Enligt Nya Zeeländarna den bästa vandringen i världen, jag kanske inte vill gå riktigt så långt, men fint var det.

Jag har sett vilda fåglar, det finns inte så många andra djur att se. Jag har mött 39 andra vandrare som bott i samma stugor som mig. Jag har gått upp och ner på mycket fina stigar. Men framför allt har jag sett otroligt vackra landskap i strålande sol, lite ovanligt för trakten dår man på ett år har över 200 regndagar och 7 meter regn.

Resan här på Nya Zeeland är i stort sett slut. Imorgon kör jag tillbaka till Queenstown och lämnar bilen och påbörjar den långa resan hem. Resan går österut via Auckland, Los Angeles och London, när jag kommer hem har jag gjort ett helt varv runt jorden.

Vad tar jag med mig från denna resa? Framförallt det vackra landskapet och alla trevliga människor med en stor framtidstro. Jag kommer att sakna Nya Zeeland och kommer helt säkert att åka hit igen!

Mer från denna resa kommer att komma upp på denna sida, antingen som tillbakablickande blogginlägg eller mer ihophållna berättelser Jag ser fram emot att sortera alla bilder, intryck och minnen och dela dem med er.

Det finns så mycket vackra berg i Nya Zeeland. Och de blir ännu vackrare när det kommit lite lätt snö på dem.

Jag har kört runt ett par dagar och tittat mig omkring. Vädret tillät inte riktigt några spontana vandringar, det har blåst ordentligt och varit regn i väderprognosen. Jag tittade på den gamla (1850-tal) staden Arrowtown, som uppstod under en stor guldrusch. Jag har varit i Wanaka och sett den vackra sjön med snöklädda ber i bakgrunden.

Till sist blir det lite som när man kör i Norge – inte en vacker fjord till. Här är det – inte en vacker sjö med snöklädda berg till.

Vägen till Te Anau, där min vandring börjar, var lika vacker den. I alla fall tills jag lite oväntat kom ut på en stor slätt. För att kompensera slätten åkte jag ut till västkusten vid Milford sound Troligen en av de vackraste vägar jag någonsin kört. Sjöar, vattenfall och massor av snöklädda berg. På parkeringarna vid sidan av vägen blir man nästan överfallen av Keas. Stora papegojfåglar som tigger mat, men i brist på mat börjar tugga på vindrutetorkarna. Till slut fick jag vifta lit med torkarna för att skrämma bort dem.

Imorgon börjar min 4-dagars vandring på Milford track. Det skall bli mycket spännande! Mer om det när jag kommer tillbaka, det finns inget Internet ute i bergen. Dags för informationsfasta.

Jag gjorde det! Jag hoppade rakt ut i luften från 135 meters höjd med bara ett gummiband runt fötterna. Vilken känsla! Först var det bara fel, det är mot alla instinkter att hoppa ut i tomma luften. Sedan kändes det helt fantastiskt att flyta runt i viktlöshet, tills det sakta började dra i benen när gummibandet spändes. Jag hann inte ens reagera på att marken närmade mig. Några gungningar upp och ned, så var det över. Efter ytterligare några sekunder hissades jag upp och var tillbaka på avsatsen igen med adrenalinet pumpandes i ådrorna och ett leende på läpparna. Har ni inte provat, så gör det!

Queenstown är verkligen upplevelseras huvudstad. Allt finns här, spökhus, rodel, sky diving, cykel, vandring, ångbåtskryssningar. Och skidkåkning, men tyvärr slutade säsongen för 2 veckor sedan. Efter mitt bungy jump provade jag det andra, förutom bungy, som Queenstown är känt för – jet-båtar. Snabba båtar som går på mycket grunt vatten i väldigt smala raviner. Inte lika mycket adrenalinframkallande som bungy, men häftigt det också. Förarna är riktigt skickliga, jag var säker på att vi skulle krascha in i klipporna vid flera tillfällen, men varje gång undvek de kollision med ett par decimeter. Det var förstås noga avvägt för att ge bästa möjliga upplevelse.

Trots alla dessa till synes våghalsiga upplevelser är det (mesta) helt säkert. Företaget som jag hoppade bungy med har sålt 1 miljon hopp, och ännu inte haft någon olycka. Föraren av jet-båten hade kört 4 år och bara nuddat klippkanten en gång, och då vid övning utan passagerare. Man tar seriöst på säkerheten. Bungyföretaget vägde mig fyra (!) gånger och jag gick omkring med min vikt skriven med spritpenna på handen reseten av dagen.

En iakttagelse är att äventyrsbranschen har blivit digital. Allt fotograferas och filmas. Gärna med flera kameror, från flera vinklar (som i filmen från mitt bungy). Man visar sedan bilderna på datorer direkt efter upplevelsen och säljer filmer och bilder ganska dyrt. Men som upplevelseresenär är man beredd att betala, hur skall man annars visa vad man vågat?

Nu har jag gjort den sista dagen med jordbruk på Nya Zeeland, kanske blir det något reportage på den här sidan så småningom. Det har varit mycket intressant att träffa vanliga bönder och lära sig om det Nya Zeeländska jordbruket, så olikt Sverige, med en avreglerad marknad, men ändå så likt med i stort sett samma djur och grödor som hemma.

Nu är det dags att se resten av sydön, på egen hand och på vänster sida. Jag hämtade en hyrbil på flygplatsen och höll direkt på att sätta mig på fel sida. Efter att ha använt vindrutetorkarna för att blinka mig ut ur rondellerna ett par gånger kom jag fram till hotellet. Varför har man bytt plats på spakarna för blinkers och vindruktetorkare i högerstyrda bilar?

Lördag morgon gav jag mig ut på vägarna söderut. Tog mig ut på slätten söder om Christchurch och valde vägar med lite trafik för att vänja mig vid bil och att ratten sitter på höger sida. Svårast är att hålla bilen på rätt ställe på vägen, inte att hålla sig på rätt sida av vägen. Det är jättelätt att flyta ut till vänster och närma sig vägrenen.

Scenerna ändrades sakta när jag kom längre västerut och upp i bergen. Det blev torrt och ökenliknande men bedövande vackert. Jag stannade till och tittade på ett snöklätt Mount Cook från vägen.

Efter sex timmar kom jag fram till Queenstown som ligger vacker mellan bergen vid en sjö. Efter en promenad till mataffären, efter 50 mil var det skönt att slippa köra, lagade jag mat i pentryt i min lägenhet. Vårlamm och färsk sparris med lokal öl smakade mycket bra. Jag loggade in på Internet och bokade äventyr för morgondagen. Men mer om det i nästa inlägg!

Jag har nu varit i Christchurch ett par dagar. En stad som blev offer för en stor jordbävning i februari 2011, då nästan 200 personer omkom. Stadens centrum drabbades mycket hårt och idag, drygt fyra år senare, finns stora hål i bebyggelsen där det tidigare stått stora flervåningshus. Andra hus står fortfarande kvar men med igenspikade fönster och trasiga väggar.

Vi blev guidade runt i staden av vår reseledare som själv var med om jordbävningen. Han berättar att han stod ute på en green på golfbanan utanför staden när gräset började gå i vågor. Senare får han veta att en av hans släktingar omkommit. När han berättar står utanför katedralen i centrum och hans ögon blir glansiga.

Katedralen i Chirstchurch var innan jordbävningen mycket vacker, men är nu mycket svårt skadad. Som ett provisorium har man under tiden man beslutar om vad man skall göra med ruinerna satt upp en kyrka byggd i kartong. En mycket vacker byggnad med containrar som väggar och kartong och segelduk som tak.

Chirstchurchborna är påhittiga och eftersom staden ligger vid havet finns god tillgång till containrar. Ett byggmaterial som man använt flitigt, inte bara till att bygga en kyrka, utan även till att bygga att stabilisera byggnader och att bygga ett mindre köpcentrum.

Det känns lite speciellt att vara här i Christchurch, som är så färgat av katastrofen. Spåren finns överallt. Men stadsborna lever vidare och ser ljust på framtiden. Det byggs för full på många ödetomter.

Naturupplevelserna i Nya Zeeland fortsätter. Inte bara i form av stora gårdar med massor av får eller kor utan även som idag med vilda djur.

Jag åkte på en båttur från Kaikoura och spanade efter albatrosser. Kaikoura är lite specieltt eftersom det någon kilomerter från kusten blir ca 1000 meter djupt. Många djur blir därför ganska lättillgängliga. Så mycket spaning efter albatrosser blev det inte, fåglarna känner igen båten med fiskbetet och lägger sig snällt 30 cm från relingen. Enorma fåglar! Vingspannet på en albatross är lätt över 2 meter. Att se de stora fåglarna springande landa på vattnet är en mycket fascinerande syn. Blir de sedan lite osams och börjar bråka om fisken, så blir det riktigt spektakulärt och ganska blött.

Förutom fåglar såg vi även delfiner. De kom simmande mot båten och lekte med den ett tag. Det var som om de satte upp en show på några minuter, men sedan tröttnade och drog vidare. Vi passerade även några sälkolonier med kutar som låg och solade.

Under eftermiddagen forsatte vi söderut på inlandsvägen. Vi passerade ganska torra områden, och dagens gårdsbesök handlade om bevattning och hur man byggt upp en stor mjölkgård på slätten med hjälp av vatten från bergen. Och än en gång passerade vi ett vindistrikt med vinprovning. Sauvignon blanc och Pinot noir är gott, men nu vill jag ha något annat. En öl kanske?

Sauvignon blanc är den druva som odlas mest på Nya Zeeland. 70% av vinexporten kommer från Marlborough. Vinindsustrin i Nya Zeeland är ca 40 år gammal. Fakta staplade på varandra, av vinföretagens förening i Marlborough. I ca 1 timme pratade man på, och jag får erkänna att koncentrationen inte var på topp hela tiden. Lite intressant var det dock att höra hur man på kemisk väg försöker hitta vad som är speciellt för vinerna i regionen. Man hade också ett intressant forskningsprojekt för att få ner alkholhalten i vin med ett par procent, utan att försämra smaken.

Vidare till Peter Yealands winery ett vinföretag med ca 1000 ha vinstockar. Från vingården kan man se ut över tasmanska sundet och nordön. Peter Yealand visade sig vara lite av en karaktär, han startade med två tomma händer och har nu byggt upp ett jätteföretag som gör kvalitetsviner på ibland lite nya sätt. Han använder bl a ett speciellt kortbenat får för att beta gräset mellan vinrankorna. De korta benen gör att de inte når upp till druvorna och därför inte äter upp skörden. Som en av Peters anställda sade, “Peter har många ideer och ibland fungerar de”. Vi gick igenom hela vinframställningen, bjöds på lunch och provade deras bästa viner. Och de var goda! Jag trodde att man bara kan göra vita viner i Nya Zeeland, men efter att ha provat flera goda Pinot Noir, får jag ändra mig.

Vi träffade också en bonde som odlar lucern idag. Men allmänintresset för det kanske inte är så stort. Tar dock med mig erfarenheten av att ha smakat på Salt bush från hans gård. Salta blad som skulle passa utmärkt till en öl.

Hann med en löprunda innan middag i Kaikoura på kvällen. Rensade hjärnan lite. Naturen fortsätter att vara så där fantastikst vacker. Och solen skiner.

Jag har nu kommit ner Till Nelson på sydön. Nelson ligger fint vid havet med berg bakom. Jag tittade på staden under en löprunda på söndagskvällen. Solen strålade, vårblommorna doftade och vattnet i stadens bäck porlade. Det blev en lång runda.

Jag reser några dagar med 15 internationella lantbruksjournalister från USA, Kanada, Schweiz, Tyskland och Sverige.

Måndag morgon besökte vi en mjölkbonde som specialiserat sig på att sälja mjölk direkt till konsumenter. Han hade satt ut flera maskiner i staden där man betalar 2.50 NZD (ca 14 kr) och fyller sin medhavda flaska med 1 liter mjölk. Mjölken är pastöriserad men inte homogeniserad, det vill säga man kan skumma av grädden om man vill. Mjölkene har allt fett kvar och smakade väldigt bra.

Vi fortsatte sedan till ett Maoriägt företag. För att få gå på deras mark behövde vi först bli välkomnade i en ceremoni, med sång och avslutande näsgnuggning. Vi är nu en del av stammen. Företaget drivs som ett aktiebolag med 4000 aktieägare. Aktieägarna är alla släktingar till de Maorier som sålde land runt Nelson till Engelsmännen när landet koloniserades. Företaget drivs kommersiellt, men har också i uppdrag att förvalta jorden för kommande generationer. Vi bjöds på lunch, och fick prova deras odlade ostron och mycket goda Sauvignon Blanc.

Resan gick vidare till Marlborough, som är Nya Zeelands största vindistrikt. Vi bjöds på utsökt grillat lamm och vin från regionen av de 150 vinproducenternas intresseförening.

Det tar på krafterna att resa, ibland staplas intrycken lite för tätt inpå varandra. Landskapets skönhet, goda viner, entusiastiska bönder, massor av mat och nya människor att prata med varje dag. Men efter en tidig kväll idag, så kommer jag att vara redo imorgon. Intrycken är ändå det som gör att jag älskar att resa!

Idag har jag sett ett familjejordbruk med kalvuppfödning. De får in kalvarna från 4 dagars ålder och föder sedan upp dem på kontrakt till ca 100 kg. Många söta kalvar, både under tak och ute i gröna hagar. Familjen hade klätt upp sig i tröjor med gårdens namn (även deras dotter, 1 år gammal) och berättade entusiastiskt om hur de tar hand om kalvarna. De hade köpt gården på ca 25 ha för bara några år sedan och levde nu av den.

Men dagens höjdpunkt var ett besök på gården där man spelade in scenerna från Hobbiton i Sagan om ringen trilogin samt de tre filmerna om Bilbo. En av gårdens ägare, Craig Alexander en man i femtioårsåldern, visade oss runt på gården. Det var ganska snart uppenbart att han var en genuin lantbrukare. Han älskade att prata om sina får, hur han avlade fram tackor som får två lamm (ett är för lite och tre kan de oftast inte ta hand om). Men han berättade också historen om hur “Hobbiton” kom till och blev en turistattraktion.

Efter filminspelningen av sagan om ringen trilogin, skulle området återställast. Men det kom ett skyfall emellan och entreprenörerna som skulle riva behövdes bättre på annat håll. Under tiden föddes iden bland de tre bröderna Alexander, som äger gården, att försöka få behålla området där filmerna spelades in. “Vi förhandlade 2 år med advokater i USA” berättar Craig Alexander. Bara de mest entusiastiska turisterna hittade dit, och det var inte mycket att se, eftersom det mesta i filmen var datorgenererat.

När “The Hobbit” spelades in flera år senare, byggdes det upp en permanent Hobbit by för inspelningen, och Peter Jackson och bröderna Alexander äger nu företaget som driver turistverksamheten gemensamt. De har 70 helårsanställda och tar emot 400 000 turister varje år.

Och en fin turistattraktion är det! Mycket vackert belägna hobbithus med fin grönska. Man odlar riktiga blommor och grönsaker som sköts av flera trädgårdsmästare. Turister följer en guidade tur med ungdomar klädda som hobbitar (en del till och med barfota). Guidningen sker med glimten i ögat, det är absolut inte tal om att “gå i roll” för någon längre stund. Vi hade också förmånen att ha Craig Alexander med på turen, och vi fick lite glimtar av hur själva inspelningen hade gått till.

Dagen avslutades i “The Green Dragon” där vi drack ale och vin från “Middle Earth” och åt en god buffet.